Fredagen den 22/9

Klockan ringde vid 06,30. Agneta hade kommit redan kvällen innan, så hon slapp att köra på morgonen. Det är ju ca 8 mil från Karlskrona till Kalmar. Upp och äta frukost, duscha och klä på sig.. Vi hade tur att Rolf kunde komma lite senare till jobbet så han kunde köra oss till tåget.

I väntan på avfärden. Tåget till Kastrup.

Vi skulle åka tåg till Kastrup och sedan flyga till Stuttgart..

Vi satte oss på tåget och till min fasa hade vi fått platser så att vi skulle åka baklänges hela vägen. Jag satt och förbannade mig själv över att jag inte hade tagit den där åksjuketabletten  som jag hade funderat över på morgonen.

Det blev ingen trevlig resa de första timmarna. Jag satt mest och mådde illa och hade svårt att koncentrera mig på något annat. Resan skulle ta ca fyra timmar och under den tiden blir man ju lite hungrig, så jag tänkte det får bära eller brista, jag får försöka äta lite. Tänk det gick bra och jag kände mig lite bättre.

I Växjö steg det på ett gäng på åtta killar, som blev mer och mer i gasen ju längre resan gick. Agneta och jag försökte räkna ut vart dom var på väg. Vi kom fram till att dom skulle till Barcelona och se på fotboll, men vi ville inte fråga. Roligt hade dom i alla fall.

Så var vi då framme på Kastrup. Alla hade jättebråttom ut för att checka in. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra, vi hade ju beställt resan på nätet och fått e-ticket. Lite lätt förvirrade försökte vi läsa oss till hur vi skulle få våra boardingcard men vi gav upp. Det var lika bra att försöka hitta informationen för att få hjälp.

Där förklarade dom att det bara var att ställa sig i kö så fick man sitt kort och kunde checka in väskorna.

Lättade såg vi att vi hade två timmar på oss innan flyget gick. Vi hade lite fika kvar så vi åt upp detta innan vi checkade in.

Lite kaffe vore inte dumt. Agneta vid gaten.

Tiden gick rätt snabbt, vi kollade lite i tax-free affärerna men det var inget som föll oss i smaken.

Så var det då dags att flyga iväg. Vi hade inte fått platserna bredvid varandra, Agneta och jag. Agneta satt två rader framför mig men vi kunde i alla fall kommunicera med händerna.

När vi hade flugit en liten stund, kände jag att det var dags att dricka lite vatten. Jag hade med mig en flaska Loka. Den hade väl varit med om en hel del, för när jag öppnade flaskan så sprutade det ut vatten över hela mig. Jag tittade mig desperat runt. Bredvid mig satt en ung man från England. Han hade på något konstigt sätt lyckats med att inte få bubbelvatten över sig, men som den gentleman han var så plockade han fram en näsduk så att jag kunde torka av mig. Puh, vilken tur att inte han också blev blöt.

Så var vi framme i Stuttgart. Vi hade ingen aning om hur långt det var till Leonberg från Stuttgart (det vet vi inte ännu) så vi frågade i informationen om det gick någon buss till Leonberg. Nej, nej sa killen i informationen, man måste åka tunnelbana och biljetterna kunde vi köpa av honom, 4,90 euro per styck kostade dom. Jaha tänkte vi, vi får väl försöka med det. Han förklarade om vi tog det tåget först så kunde vi stiga av där och sedan ta nästa tåg. Vi såg nog ut som ufon, men vi tänkte att har vi tagit oss så här långt ska det nog gå bra.

Vi tittade på kartan vi fått och gick en trappa ner i flyghallen. Vi hann inte mer än ner, förrän tåget kom. Vi satt där och försökte räkna ut hur många hållplatser det var. Många var det kan vi säga. Resan tog ca 50 min. Undrar hur lång tid och hur mycket det kostat med en Taxi?

Så var vi äntligen framme i LEONBERG!
Kameran måste fungera. Så stolt över att tagit sig till Leonberg.

Men hur skulle vi ta oss till Hotel Kirchner? Vi såg en karta på stationen och försökte läsa oss till hur man tog sig till Leonbergerstrasse, Agneta hade varit förutseende och kollat upp adressen. Vi såg inte ens åt vilket håll vi skulle gå åt, så vi försökte fråga en busschaufför på knagglig tyska, hur man enklast tog sig dit. Han såg ut som ett levande frågetecken, precis som han aldrig hört talas om att det fanns en gata som hette så. Vi fick visa honom på kartan. Han funderade och funderade och till slut sa han att vi kunde åka med honom en bit men att vi sedan fick gå resten. Det var vi inte intresserade av utan ville bara veta hur vi enklast kunde gå om det inte tog för lång tid och var för långt. Nej, då sa han då det är bara att gå rakt upp för den sluttningen så är det inte så långt. Vi tackade och började traska. När den gatan var slut kom vi fram till en vägkorsning. Inte stod det Leonbergerstrasse där. Så då var frågan, ska vi gå åt vänster eller höger?

Vi kom överens om att det var nog till vänster vi skulle. Just då önskade jag att vi tagit en taxi istället, för tänk om virrat bort oss helt?

När vi kom fram till nästa fyrvägskorsning var jag nästan på väg att pussa Agneta, för vad ser vi inte? En skylt med LEONBERGERSTRASSE!

Nu var bara frågan, åt vilket håll skulle vi gå åt för att komma till hotellet?  Adressen är 14-16.

Hotell Kirchner.

 Vi chansade på att det var åt höger och när vi gått en stund såg vi numren på husen och såg att vi gick åt rätt håll. Plötsligt ringde min telefon. Det var Tina från Danmark som undrade var vi höll hus. -Vi är snart hos er svarade jag.

 Ett helt gäng satt och väntade på oss i restaurangen. Vi checkade bara in på hotellet och sedan sprang vi ner till dom andra. Där var Tina och Ole från Danmark, Christina, Tone och Inger-Marie från Norge, Jenny och Fred från England, Olli från Finland, Jenny och Christer från Sverige och ett par från Holland som jag tyvärr inte vet namnen på.

Vi fick beställa mat med en gång, de andra hade fått vänta på sin mat i över en timma, men när vi kom tog det högst 10 minuter innan vi fick det vi beställt. Fler i sällskapet hade tidigare på dagen blivit inbjudna på en vernissage av flera konstverk av leonberger, så dom slängde i sig maten och sprang i väg.

Vi andra som var kvar satt och njöt av maten.( Även att jag tyckte att min schnitzel var lite för salt) men ölen var det inget fel på.

Vi satt uppe en stund, men dagen hade varit lång så vi gick upp till rummet. I hotell lobbyn hittade vi en tidning från Leo-center det stora affärscentrat som inte låg så långt från hotellet. Vi fick senare veta att det var där som vernissagen hade varit på kvällen.

Medan Agneta var i badrummet för att göra sig klar för natten, läste jag tidningen och fann då att det skulle vara en avtäckning av en staty av en Leonbergerhund dagen efter. Naturligtvis var vi tvungna att gå dit. Vi bestämde att det skulle vi göra på lördagen. Trötta men nöjda somnade vi.